lovisafisas

igår var så nödvändigt. timmarna mellan 23.30-02.00 kan vara de mest betydelsefulla timmarna jag har haft på länge. mest gråt och snor och en ocean av känslor. fast jag ömsade liksom skinn. det är lättare att andas, även om jag inte kunde klä mina känslor i ord. men fortfarande kommer det korta sekunder då strupen snörs åt, som när jag tänker på hur väl du förstår mig. att du är en av de fruktansvärt få människor som verkar uppskatta mig på riktigt. när jag tänker på hur väl vi klickar när vi pratar. och på när du sa att du jämt brukar ha svar på tal, men när vi pratar golvar jag dig. hur störd du än tycker jag är måste jag skämta om sakerna nu, för hur vi än vrider och vänder på det, är hela våran relation så sjukt random. det är mycket lättare att hantera då.

som sagt. jag förväntar mig nästan att möta dig som sisådär 20 år på en udda plats i en udda situation. då kommer jag garva läppen av mig, that's foo shooo.